Grundfors by
De många fångstgroparna som finns i trakterna omkring Grundfors, vittnar om att jägarfolk för ca 4000-5000 år sedan bodde i området.
Den förste nybyggaren Johan Larsson kom till Grundfors år 1789. Han var född 1762 och son till Lars Östensson och Carin Olofsdotter från Åbyn i Burträsk socken. Johan Larsson var gift två gånger. Hans första hustru hette Sara Mattsdotter och hans andra Lovisa Johansdotter. Tillsammans med sin första hustru hade han fem barn.
Denne Jann Lars´n, som han kallades, hade en ko och en get när han kom med sin familj som nybyggare till byn. Trakten var då vildmark, varför både folk och fä fick tillbringa de första nätterna under bar himmel. På den plats där Johan Larsson först röjde undan skog, för att skaffa plats till sitt blivande nybygge, byggdes senare Betelkapellet. Marken där ägs nu av Stellan och Felix Mörtsell.
De människor som på 1780-talet bodde i Grundfors, eller dess närhet, var ett par samefamiljer som hade sina kåtor i närheten av byn där de vistades under vissa tider av året. Den ene samen kallades "Rik Jan" Nilsson. Han hade sin kåta belägen på södra sidan av Umeälven. Den andre samen hade byggt sin kåta lite längre bort på en backe som ännu kallas Tammas Mass backen efter lappen Tomas Mattson. Dessutom lär senare en same ha haft sin kåta på näset mellan byn och älvfåran (näset vid Avan). Näset kallas ännu Kåtanäset.
Johan Larsson hade således inte många grannar då han kom till Grundfors. Han byggde upp en liten stuga och odlade upp en åkerlapp där han sådde korn. Det står klart att skörden blev ringa för familjens behov. Det fanns dock gott om villebråd i skogen och gott om fisk i älven, så matfrågan kunde ordnas och svälten hållas på avstånd. De fångstmedel som användes var snaror, stockfällor och givetvis lodbössor.
Johan Larsson synes under lång tid av sitt liv ha förföljts av motgångar. Det berättas bland annat att när han en dag varit hemifrån och kom fram till Grundforsavan såg han en rykande ruinhög av hemmet som han lämnat på morgonen. Hustrun som låg i barnsäng hade ordnat sin bädd i "fåreta" (foderbod för får). Han fann henne där. En annan händelse var då makarna var på slåtterarbete i skogen och då de kom hemåt fann att det brann i deras stuga. De små barnen som lämnats ensamma i stugan, hade tagit sin tillflykt till övre våningen, varifrån de i sista stund räddades av föräldrarna. Stugan och vad däri fanns brann ner.
En sommar hade Johan Larsson sin häst på bete vid Björnberget, ett par kilometer från gården. En björn hade smugit sig på den betande hästen och huggit ena ramen i djurets länd, den andra ramen hade den slagit runt en tall. Det blev björnens öde. Hästen som blev vettskrämd rusade iväg och då björnen ej släppte taget följde björnens bog med hästen, medan resten av björnen blev kvar vid tallen. Hästen kom hem med björnbogen hängande i låret. Hästen blev dock så illa tilltyglad att den måste slaktas. Denna berättelse har förts vidare från släktled till släktled.
År 1803 byggde Johan Larsson sin tredje stuga. Den stod kvar till 1942 då den revs. Ur Ossian Egerbladhs historik om Stensele finns följande nedtecknat om Grundfors. "Johan Johansson i Bastuträsk insynade 1788 detta nybygge och gav det år sin måg Gabriel Jonsson som sålde det till Johan Larsson i Vinliden. Anläggningsutslag utfärdades av KB den 20 april 1789".
Detta hus uppfördes av Grundfors första nybyggare Johan Larsson 1803. Huset revs 1942.
I domboken 1796 omtalas senare att en same får slita spö för att han stulit tre renar och sålt dem till nybyggaren Johan Larsson i Grundfors. Efter 20 frihetsår skattades Grundfors år 1809. "Johan Larsson har Åker om Ett Tunnelands kornutsäde samt öfwer wintren framföda En häst, Tre à Fyra kor och Sex à Åtta småkreatur." Häradsrätten ansåg Grundfors nybygge till 1/8 mantal och bör skatta Fyra-tio Skilling Banco om året.
Då Johan Larsson var 52 år överlämnade han besittningsrätten till nybygget åt sin äldste son Johan och upptog i stället nybygget Björnabäck. Johan Johansson och hans broder Fredrik dog båda år 1818 i häftig febersjukdom. Därmed fanns ingen kvar som brukade nybygget.
KB skriver i sitt utslag den 2 december 1819 - "Gamle Johan Larsson får mot lösen af 300 riksdaler Bancoåterta Grundfors nybygge efter sin aflidne son Johan Johansson, då ingen anmält sig att öfwertaga Nybygget emot wissa förut bestämda willkor, trots att Kungörelsen därom blifit uppläst från predikstolarna i Lycksele, Sorsele och Stensele kyrkor."
Året därpå 1820 fick Johan Larssons son Anders överta Grundfors och den 3 mars 1823 upplät Anders hälften av nybygget till sin syster Britta Catarina. Hon sålde sitt hemman, som nu kallades Grundfors 2, till Anders Nilsson i Bastuträsk för 347 Riksdaler. Pher stannade kvar som landbonde.
Då Anders Johansson år 1836 fick tillstånd till uppdämning och vattenledningar från Joranbäcken och Rismyrbäcken omtalas att hans granne Johan Olofsson innehar endast 1/16 mantals hemmandel. Det hade alltså kommit en ny åbo till byn. Johan Olofsson kom till Grundfors år 1829 från Bäverträsk i Lycksele socken. kvarnen Kvarnen vid Storforsen byggd under mittenav 1800-talet.
År 1843 sålde Pher Phersson även sina kreatur, ett sto, ett föl, 7 kor, 19 får samt en ny kilnot 45 famnar lång till Anders Nilsson i Bastuträsk för tillsammans 280 Riksdaler. Phers föräldrar Pher Ersson och Cecilia Ersdotter flyttade också från Örträsk till Grundfors. De testamenterade all sin egendom till sonen Pher mot födoråd och livstids omvårdnad.
Den 1 december 1845 anhöll Grundfors byamän "ödmjukligen" att få bygga och begagna en husbehovs grovbladig sågqvarn uti Storforsen i Umeälven nära intillGrundfors by. År 1820 fick Anders Johansson överta Grundfors av sin far Johan Larsson. Om denne Anders Johansson är ej vidare känt än att han var en storsvärjare. Hans fader Johan Larsson, som blev änkeman på äldre dar, gifte om sig och flyttade ifrån Grundfors. Han hade då sålt sina förmåner. Johan Larsson blev återigen änkeman och återkom till Grundfors för att dö, på det ställe han byggt upp. Trots den gamles tårar och böner kördes han iväg från det gamla hemmet. Handog år 1839 i Nordansjö inom Bjurholms socken.
Anders Johanssons barn synes ha haft ett annat sinnelag än faderns. Sonen Johan Andersson ( Jann Annersa) som övertog faderns del 1848, säges ha varit en godmodig person. Han var byns "bönepräst", d.v.s han var ledare för byns andaktsstunder under söndagarna. Hans hustru sades vara ovanligt gudfruktig. Johan Andersson var liksom brodern Erik en duktig smed och snickare. Bröderna var mästare i att tillverka liar, borrar och dylikt. En tredje broder, Lars Petter Melin var målare. Det sägs att han har målat golvet innanför altarrundan och bänkarna i Stensele kyrka.
Johan Andersson hade inga söner som levde till vuxen ålder. En av döttrarna gifte sig med faderns dräng, Karl Jonas Eriksson från Skarvsjöby. Denne köpte en del av svärfaderns hemman den 6 maj 1871 för 210 riksdaler banco jämte förmånsvillkor - födoråd.
Karl Jonas Eriksson och hans hustru Karolina fick sju söner och en dotter. De två äldsta sönerna Johan August och Karl Oskar Karlsson köpte faderns hemman år 1902 för 250 kronor vardera jämte förmåner - "fargågna".
Johan August Karlsson (Jann Kalsa) blev byns "allt-i-allo". Han tog upp sin morfars mantel ifråga om själavård i byn. Han hade lärt sig att skriva och anlitades därför vid upprättande av köpebrev, inlagor och dylikt. Johan Karlsson gifte sig med Maria Vilhemina (Mina) Brännström från Skarvsjöby. I äktenskapet föddes tio barn. Äldste sonen Axel övertog hälften av faderns hemman år 1924. Han var den sjunde generationen på samma gård i rakt nedstigande led. Hemmanet såldes senare till Karl Mörtsell från Joranträsk.
Oskar Karlsson gifte sig 1898 med Ida Grundström från Skarvsjöby. De fick 11 barn, en son och tio döttrar. Johan och Oskar Karlsson bodde under ett antal år, med sina familjer i det bostadshus som hade uppförts av Johan Larsson år 1803. Familjerna bodde i varsin ända av huset, uppdelat i kök och kammare. "Jannes" familj benämndes "köksarna" och Okars familj "salsarna". Oskar Karlsson byggde senare ett eget bostadshus och ladugård på fastigheten. Fastigheten ägs numera av Birger Grundström, dotterson till Oskar Karlsson.
De många skiften som hörde till gårdarna var en olägenhet.Den förut nämnda bonden Johan Andersson hade till exempel sina ägor spridda på tjugo skiften. Detta förhållande rådde ända fram till slutet av 1800-talet. Den 20 juni 1891 sammankallade lantmätare Axel Westfelt byns fastighetsägare till ett möte för att förbereda det som så småningom skulle kallas "storskiftet".
Kallade till det mötet var följande bybor: Johan Persson, E. A Rundkvist, Per Johan Grundström, Karl-Jonas Eriksson, Anders Olov Persson, Per August Persson, Teolinda Persdotter och Jonas Aron Ersson. År 1894 var delningen klar och fastigheterna fick större sammanhängande marker att bruka.
Som tidigare nämnts var jakt och fiske viktigaste näringar för livsuppehället för nybyggarna i Grundfors. Man betalade ofta sina varuinköp till handelsmannen med villebråd. Orre och tjäder såldes till köpmän som sedan sålde vidare till olika uppköpare på marknaden i Lycksele. Längre fram i tiden när marken uppodlats blev åkerbruk med boskapsskötsel huvudnäringen.
För att få så goda beten som möjligt anlades fäbodar dit boskapen fördes under somrarna. Fäbodar byggdes på södra sidan av Umeälven, vid en tjärn som än i dag benämns Fäbotjärn. (Efter regleringen av Umeälven är den så gott som uttorkad.) Man rodde morgon och kväll över älven för att mjölka och sköta om kreaturen. Det var brukligt att pojkar och flickor vallade korna under dagarna.
Ett annat fäbodställe var nuvarande Bäckliden, som ligger ca 8 kilometer från Grundfors. Vid de fäbodarna hade man fäbodpiga, vanligen en dotter på gården. Under slåttertiden fick hon sällskap av slåttarna från byn som slog hö på myrarna däromkring. En stor del av vinterfodret bärgades från myrarna i skogen. Det var viktigt att man hade många kor för att ha mat till sina oftast stora familjer.
Så småningom, när marken uppodlats, upphörde myrslåttern. Så sent som på 1940- talet förekom dock fortfarande myrslåtter, men då var det av mindre betydelse. För att få tillgång till mjöl såldes korn som maldes i de kvarnar som var uppförda vid något vattendrag. År 1845 fick byborna tillstånd att bygga en kvarn vid Storforsen i Umeälven. Kvarnen låg på södra sidan älven. Kornet lastades i båt och man rodde uppför älven till kvarnen. Hemfärden gick snabbare eftersom älven var strid.
Det var ett ganska mödosamt och ibland riskabelt företag. Det fanns behov även vintertid att få sitt korn malet. Man färdades då på skidor överisen, vilket var mycket farofyllt. Vid en av färderna till kvarnen vid Storforsen drunknade en ung Grundforsbo, Fritjof Andersson.
Vattenfall rev kvarnen år 1954. Det enda som finns kvar av kvarnen är skovelhjulet och en kvarsten. Skovelhjulet restaurerades av driftschef Ture Johansson och finns nu till beskådande i Umluspens kraftstation. Virket från kvarnen blev upplagt i en hög nedströms dammen där det ruttnat ner. En annan kvarn som senare uppfördes finns där Kvarnbäcken rinner uti Grundforsavan. Den användes sporadiskt ända in på 1940-talet.
Grundforsbornas största" fiende" för försörjningen var frosten. Om detta vittnar än i dag märken efter potatisåkrar som placerats runt om Grundfors by, på Näset, uppe på Björnberget, på Båthusnäset samt andra platser. Mindre markområden hade odlats upp där förhoppningsvis det sådda skulle klara sig mot frosten. En lovande skörd kunde spolieras under en enda frostnatt och ett "goår" under en natt förbytas till ett nödår.
I början av 1900-talet sökte byborna och erhöll ett mindre statsbidrag för uppdikning av de frostlänta markerna. Omkring år 1912 sattes arbetet i gång och 1918 var arbetet med dikningen färdigställt. Efter uppdikningen eliminerades frosten nästan helt och goda skördar kunde bärgas från byns jordar.