 |
 |
 |
 |
Grundfors by • Folkskolan
i Grundfors åren
1879 - 1967 • Kyrkan
Kommunikationer • Elström • Vatten och avlopp • Jord och skogsbruket
Kommunikationer • Elström • Vatten och avlopp • Jord och skogsbruket
Grundfors by, sid
4
sid 1 2 3 4
Kallade till det mötet var följande bybor: Johan Persson, E. A
Rundkvist, Per Johan Grundström, Karl-Jonas Eriksson, Anders Olov Persson, Per August Persson, Teolinda Persdotter och Jonas Aron Ersson. År 1894 var delningen klar och fastigheterna fick större sammanhängande marker att bruka.
Som tidigare nämnts var jakt och fiske viktigaste näringar
för livsuppehället för nybyggarna i Grundfors. Man betalade
ofta sina varuinköp till handelsmannen med villebråd. Orre
och tjäder såldes till köpmän som sedan sålde vidare till olika
uppköpare på marknaden i Lycksele. Längre fram i tiden när
marken uppodlats blev åkerbruk med boskapsskötsel
huvudnäringen.
För att få så goda beten som möjligt anlades fäbodar dit
boskapen fördes under somrarna. Fäbodar byggdes på södra
sidan av Umeälven, vid en tjärn som än i dag benämns
Fäbotjärn. (Efter regleringen av Umeälven är den så gott
som uttorkad.) Man rodde morgon och kväll över älven för
att mjölka och sköta om kreaturen. Det var brukligt att pojkar
och flickor vallade korna under dagarna.
Ett annat fäbodställe var nuvarande Bäckliden, som ligger
ca 8 kilometer från Grundfors. Vid de fäbodarna hade man
fäbodpiga, vanligen en dotter på gården. Under slåttertiden
fick hon sällskap av slåttarna från byn som slog hö på
myrarna däromkring. En stor del av vinterfodret bärgades
från myrarna i skogen. Det var viktigt att man hade många
kor för att ha mat till sina oftast stora familjer.
Så småningom, när marken uppodlats, upphörde myr-
slåttern. Så sent som på 1940- talet förekom dock fortfarande
myrslåtter, men då var det av mindre betydelse. För att få
tillgång till mjöl såldes korn som maldes i de kvarnar som var
uppförda vid något vattendrag. År 1845 fick byborna tillstånd
att bygga en kvarn vid Storforsen i Umeälven. Kvarnen låg på
södra sidan älven. Kornet lastades i båt och man rodde
uppför älven till kvarnen. Hemfärden gick snabbare eftersom
älven var strid.
sid 1 2 3 4
Kallade till det mötet var följande bybor: Johan Persson, E. A
Rundkvist, Per Johan Grundström, Karl-Jonas Eriksson, Anders Olov Persson, Per August Persson, Teolinda Persdotter och Jonas Aron Ersson. År 1894 var delningen klar och fastigheterna fick större sammanhängande marker att bruka.
Som tidigare nämnts var jakt och fiske viktigaste näringar
för livsuppehället för nybyggarna i Grundfors. Man betalade
ofta sina varuinköp till handelsmannen med villebråd. Orre
och tjäder såldes till köpmän som sedan sålde vidare till olika
uppköpare på marknaden i Lycksele. Längre fram i tiden när
marken uppodlats blev åkerbruk med boskapsskötsel
huvudnäringen.
För att få så goda beten som möjligt anlades fäbodar dit
boskapen fördes under somrarna. Fäbodar byggdes på södra
sidan av Umeälven, vid en tjärn som än i dag benämns
Fäbotjärn. (Efter regleringen av Umeälven är den så gott
som uttorkad.) Man rodde morgon och kväll över älven för
att mjölka och sköta om kreaturen. Det var brukligt att pojkar
och flickor vallade korna under dagarna.
Ett annat fäbodställe var nuvarande Bäckliden, som ligger
ca 8 kilometer från Grundfors. Vid de fäbodarna hade man
fäbodpiga, vanligen en dotter på gården. Under slåttertiden
fick hon sällskap av slåttarna från byn som slog hö på
myrarna däromkring. En stor del av vinterfodret bärgades
från myrarna i skogen. Det var viktigt att man hade många
kor för att ha mat till sina oftast stora familjer.
Så småningom, när marken uppodlats, upphörde myr-
slåttern. Så sent som på 1940- talet förekom dock fortfarande
myrslåtter, men då var det av mindre betydelse. För att få
tillgång till mjöl såldes korn som maldes i de kvarnar som var
uppförda vid något vattendrag. År 1845 fick byborna tillstånd
att bygga en kvarn vid Storforsen i Umeälven. Kvarnen låg på
södra sidan älven. Kornet lastades i båt och man rodde
uppför älven till kvarnen. Hemfärden gick snabbare eftersom
älven var strid.
Det var ett ganska mödosamt och ibland riskabelt företag.
Det fanns behov även vintertid att få sitt korn malet. Man
färdades då på skidor överisen, vilket var mycket farofyllt.
Vid en av färderna till kvarnen vid Storforsen drunknade en
ung Grundforsbo, Fritjof Andersson.
Vattenfall rev kvarnen år 1954. Det enda som finns kvar
av kvarnen är skovelhjulet och en kvarsten. Skovelhjulet
restaurerades av driftschef Ture Johansson och finns nu till
beskådande i Umluspens kraftstation. Virket från kvarnen blev
upplagt i en hög nedströms dammen där det ruttnat ner.
En annan kvarn som senare uppfördes finns där Kvarnbäcken
rinner uti Grundforsavan. Den användes sporadiskt ända in
på 1940-talet.
Grundforsbornas största" fiende" för försörjningen var
frosten. Om detta vittnar än i dag märken efter potatisåkrar
som placerats runt om Grundfors by, på Näset, uppe på
Björnberget, på Båthusnäset samt andra platser. Mindre
markområden hade odlats upp där förhoppningsvis det sådda
skulle klara sig mot frosten. En lovande skörd kunde spolieras
under en enda frostnatt och ett "goår" under en natt förbytas
till ett nödår.
I början av 1900-talet sökte byborna och erhöll ett mindre
statsbidrag för uppdikning av de frostlänta markerna.
Omkring år 1912 sattes arbetet i gång och 1918 var arbetet
med dikningen färdigställt. Efter uppdikningen eliminerades
frosten nästan helt och goda skördar kunde bärgas från
byns jordar.